När man reser till Tyskland från södra Sverige finns alternativ i överflöd. Den mer eller mindre världsberömda cachen ”Ruinen von Prora” var vårt första mål. ”Gänget” bestående av camdan, StormHill, Snafas & Löjan, bestämde sig efter lite (läs mycket) dividerande för att ta en tidig kvällsbåt från Trelleborg till Sassnitz och kosta på oss en extra hotellnatt på Rügen. Vi hade turen att få en sista-minuten-bokning till halva priset på Park Hotel Rügen. När vi kom till Sassnitz på torsdagskvällen var det redan mörkt, men vi hann med ett besök på en Earthcache och en Challengecache. Eftersom vi kom i säng på rätt sida midnatt kunde vi kosta på oss en liten cachetur på morgonen innan vi skulle träffa våra medcachare kl 10:00 på Proras parkering. Färden gick till en cache som vi fått rekommenderad av Team MEJ – GC1BXPW Dwasieden. Ett gammalt slott som före kriget ägdes av Tysklands rikaste man. Tydligen föll inte slottets utformning det kommunistiska styret i det nybildade Östtyskland i smaken, så man sprängde slottet 1948. För att ta sig fram till resterna av slottet fick man passera ett område som tillhört den gamla Östtyska armen. Även här fanns en hel del intressanta byggnader i olika grader av förfall.
Det sprängda slottet
Klockan närmade sig 10:00 och vi strålade samman med Team MEJ och familjen Luels på parkeringen nära Prora. Fru MEJ hade gjort ett digert arbete med översättning och printat ut blad med de olika uppgifterna som tillhörde fas 1 på den ökända Multi-cachen. Lite som att komma till ett dukat bord alltså. Fulla av förväntan gav vi oss i kast med uppgiften. Själva startkoordinaten pekade lite off set. Vi kliade oss i huvudet och undrade hur man skulle komma in i byggnaden. Det visade sig att mitt på byggnaden fanns två mer eller mindre vidöppna dörrar. Turister iklädda shorts och flip-flops passerade i strid ström in och ut genom dessa dörrar, så kunde de så kunde vi.
Interiörer från hotellet
Vi hade turen att halvvägs genom fas 1 stöta på ett tyskt team med ungefär samma höga ambitionsnivå som vi själva. Efter att inledningsvis endast ha delat lite tips med tyskarna, tyckte vi efter ett tag, att det var bättre samarbeta fullt ut. Efter drygt 3 timmars samarbete med tyskarna får vi tag i finalburken för fas 1. Det känns som vi har ganska bra flyt.
Fas 2 tar oss genom en underjordisk kulvert, som leder mellan de olika hotellblocken. På ett ställe forsar det in vatten i kulverten, men det slutar precis när vi ska passera. På ett annat ställe får vi vada genom ankeldjupt med vatten. Vi har fortsatt tur och lyckas på vägen plocka upp alla de ledtrådar som behövs för att avsluta fas 2. Problemet är att vi befinner oss i en källare utan tydlig väg ut. Efter lite spejande hittar vi dagsljuset och vi kan krångla oss ut friskluften ungefär 1,5 kilometer från den plats där vi började färden i underjorden.
Källaren
På väg till finalfasen snubblar vi över ett värdshus. Våra nyfunna tyska vänner vill stanna och dricka öl och vi svenskar är inte särskilt svåra att övertala efter nästan 6 timmars stenhårt slit i dammiga miljöer. På finalfasen har vi verkligen fått kläm på hur cacheägaren tänker och på slaget 7 timmar efter starten plockas finalburken fram.
Svensk-Tyska Proragänget
På vägen genom multicachen har vi plockat upp ledtrådar till en bonuscache. Vi har inte riktigt samma flyt med bonuscachen. Det tar 3 timmar för oss att knäcka bonusen, men det var värt varenda minut i alla fall. UE-mässigt ses bonuscachen som, om möjligt, ännu vassare än huvudcachen.
Efter dagens äventyr är vi helt slut och beger oss till Rostock där vårt hotell resten av resan ligger. På vägen blir det stopp i Hansa-staden Stralsund, där vi hittar ett trevligt värdshus. När vi åker därifrån är det ingen som riktigt fattar vart de 3 timmarna vi tillbringat där tagit vägen. För mig känns de här cachingdagarna som de bästa jag upplevt.
