http://www.youtube.com/watch?v=ZmDhRvvs5Xw
Den byggdes ursprungligen 1901-1905 för att arbetarna vid två dammar skulle kunna ta sig mellan dessa. Leden består i en smal gångväg av betong som vilar på balkar gjorda av järnvägsräls, upp till över 100 meter över floden nedanför. Den löper genom två separata raviner. Det som gör det så speciellt är att den är i ett mycket dåligt skick - flera partier har rasat helt och där återstår bara balkarna. Leden är egentligen stängd för allmänheten, efter att antal dödsolyckor. För ett drygt år sedan började jag spåna lite kring att åka dit. I onsdags var det dags! Gänget bestod av mig själv, VW Bus, GeoTectives-Mats, Bengiz med flickvännen Veronica, vår guide Silvia och en amerikan som hette Val.
Jag GeoTectives och VW Bus anlände till Malaga dagen innan. Vi började med att logga en webcam inne i Malaga innan vi tog vår hyrbil till Gibraltar för att logga en löst myst där. Efter loggning blev jag påhoppad av en av de berömda aporna som snabbt nappade åt sig solbrillorna jag hade i pannan. GeoTectives-Mats tyckte detta var hysteriskt roligt- tills han kom ihåg att det var hans brillor!
Därefter snirklade vi oss upp till El Chorro och vårt boende.
Vi samlades 10 på förmiddagen och tog oss via en 300 meter lång smal tunnel in i dalgången som leder ner till början av den ena ravinen. Ingången är igensvetsad och början av leden saknas, så vi fick fira oss ner uppifrån. Väl nere väntade en överraskning. Den ravinen som förekommer i alla youtube-klippen har en wire man kan säkra sig i. I denna ravin fanns ingen sådan wire. Vi gick alltså på en fallfärdig betonghylla vars bredd varierade mellan ca. 60 och 90 cm, utan säkring och i de fall räckena fanns kvar var dessa tunna som papper och petade man på dem lossnade stora rostbitar.
När vi kom till den första traverseringen så visade det sig att vid dessa hade man i alla fall satt upp wire. Det var ändå jäkligt läskigt att lämna "fast" mark och balansera på centimetersmala avsatser, eller helt enkelt på balkarna, med ett avgundsdjup under sig. På ett ställe hade dessutom mer av leden rasat sedan man satte upp wiren, så där hade man helt enkelt byggt på wiren med lite rep och en bit av en slinga. Inga av dessa tål som bekant UV-strålning eller väder och vind ngt vidare och slingor ska överhuvudtaget inte användas som fallsäkring
Med hjälp av vår guide Silvias lugna instruktioner gick dock allt bra (hon hade f.ö. med sig sin lilla hund, som snällt satt i hennes ryggsäck och intresserat tittade på våra övningar!)
Efter att vi avverkat denna ravin tog vi en kort matpaus innan några hundra meters snäll vandring på en stig längs dalens sida väntade. Därefter tog vi oss upp på leden i den mest kända ravinen och började manövrera oss längs bergssidan. Här fanns i alla fall wire hela vägen, men det kändes ändå i magen då det nu började bli allt högre och klippan är mer dramatisk här. Vi stannade en stund vid det minnesmärke som rests över tre spanjorer som omkom för drygt 10 år sedan innan vi tog bron över till ravinens andra sida och över till den mest dramatiska delen. Här väntade bl.a. en traversering över ett rasat avsnitt där man har ca. 110 meter luft under fötterna
Det syns lite dåligt på bilden nedan men där finns alltså bara en smal balk att balansera längs. På bilden sist i detta inlägg syns det partiet som ett litet hål till vänster.
När vi nått slutet klättrade vi ner längs klippväggen till några krampor som sitter fast i väggen, på vilka man sedan kan balansera sig in mot sluttningen intill och fast mark igen. Efter att ha pustat ut gick vi genom tågtunnlarna som löper parallellt med El Caminito del Rey och tog oss tillbaka till slutet av den första ravinen igen. Väl där tog vi samma väg tillbaka som vi kom på förmiddagen och via lite klippklättring tog vi oss sedan upp ur ravinen igen och kunde i strålande solsken och skön försommarvärme vandra upp till bilarna igen. Trevligt nog fanns det en restaurang vid parkeringen och där kunde vi spä ut adrenalinet i våra kroppar med vad som kan vara den godaste öl jag någonsin druckit.
Vi cachade oss sedan tillbaka till stället där vi bodde, där Mats sedan valde sängen medan VW Bus och jag drog på FTF-jakt, men det är en annan historia.
) för att du delade med dig av den här välskrivna "cachingberättelsen"... var man inte sugen på att åka dit tidigare så är man garanterat det nu. Men för att återkoppla till geocaching - ligger det verkligen ingen cache som bara går att nå via vandringsleden? 
